sthlmlarv

När jag bodde i Lund hette en av mina allra bästa vänner Lasse. Han var en jävligt reko kille som alltid ställde upp, som hjälpte en att sälja skrynkliga jultidningar och som alltid hade ett drypande skämt eller practikal joke i rockärmen. Det som var extra fint med Lasse var att han gjorde sådana typer av ting, som för andra verkade jobbiga eller rent av löjliga. Utan att blinka erbjud han dig pengar till fyllemat, cykelskjuts till nästa korpmatch eller bara en vänlig klapp på axeln.

En av hans finaste gester någonsin, och som lätt kommer förtjäna honom en plats i mina deprimerande memoarer, var när han ödmjukt erbjöd sig att vara Robin, när han och jag skulle vara Batman och Robin på en maskerad.

För mig är handlingen fullständigt självklar av en rad olika anledningar:

- Lasse hade flickvän och befann sig i ett stadigt, robust förhållande,
- Jag hade tv-spel och befann mig i ett fraglit och något labilt sinnestillstånd.
- Folk kunde ifrågasätta och förlöjliga min karaktärs eventuella sexuella läggning och vinkla det vidare till mig.
- Alla pikar och bögskämt om Lasse hade inte fungerat. För mycket hormoner och ansiktshår.

man jag vet samtidigt att många av mina mindre sexuellt självsäkra kompisar inte hade gjort det. Jag vet inte ens om själv hade ställt upp för Lasse om rollerna hade varit de omvända.

Iaf, det jag vill ha sagt med detta inlägg är följande:

Tack för uppbackningen Lasse, tre år för sent...